Beredd på att vad som helst kan hända i fält
Porträtt Torbjörn Vedberg har en ovanlig ingång till läkaryrket. Han är utbildad dykinstruktör och har bland annat jobbat i Florida. Han drev också en egen dykskola i Sverige under fem år.
–Jag kände att dykinstruktör är man inte hela livet, men det gjorde att jag blev intresserad av hur kroppen reagerar vid tryck. Jag gick också dykkurser vid Berga örlogskolor och där träffade jag en hel del läkare. De verkade ha det ganska skönt där de satt i solen på dykbåten, Jag tänkte att ”Det här kan vara något”, säger han med ett skratt.
Vid 29 års ålder började han sin läkarutbildning och blev så småningom specialist inom allmänmedicin. Först tänkte han satsa på anestesi och hann med en sväng på Tryckkammarenheten vid Karolinska sjukhuset.
–Jag kom fram till att det inte var min grej att enbart söva människor och har aldrig ångrat mitt beslut att bli allmänläkare. Men min bakgrund inom hyperbar- och dykerimedicin och att jag även har arbetat inom akutsjukvård har gjort mig väldigt användbar inom Försvarsmakten. Jag har en stor bredd på min medicinska kunskap och har blivit van att ta beslut i stressiga situationer och udda miljöer, säger Torbjörn Vedberg.
”Jag kom fram till att det inte var min grej att enbart söva människor och har aldrig ångrat mitt beslut att bli allmänläkare. Men min bakgrund inom hyperbar- och dykerimedicin och att jag även har arbetat inom akutsjukvård har gjort mig väldigt användbar inom Försvarsmakten. Jag har en stor bredd på min medicinska kunskap och har blivit van att ta beslut i stressiga situationer och udda miljöer”
Han har haft två parallella karriärer dels som allmänläkare och företagsläkare, dels som läkare inom Försvarsmakten, bland annat som regionläkare för Militärregion Mitt vid Livgardet och militärläkare i den svenska insatsen i Afghanistan. Han har även läst tropikmedicin och arbetat som läkare i Afrika i några omgångar.
På frågan var engagemanget kommer ifrån är svaret att han vill göra en insats och hjälpa till att återupprätta försvarets ”sjukvårdsförmågor”.
–Civilförsvaret i Sverige var helt nedmonterat. Ett exempel är när jag satt på ett möte som regionläkare och ställde frågan om hur vi kommer in i skyddsrummen. Ingen visste ens var nycklarna fanns. Vi fick börja helt och hållet från ”scratch” och funderade till och med på att intervjua pensionerad personal om hur verksamheten var tänkt att fungera en gång i tiden.
”Civilförsvaret i Sverige var helt nedmonterat. Ett exempel är när jag satt på ett möte som regionläkare och ställde frågan om hur vi kommer in i skyddsrummen. Ingen visste ens var nycklarna fanns.”
Torbjörn Vedberg är inte den som räds att uttrycka sina åsikter, men han säger att det är lätt att uppfattas som negativ om man påpekar brister i sjukvårdssystemet, både civilt och inom Försvarsmakten.
–Det räcker med att titta på pandemin för att förstå hur dåligt förberedda vi är. En vanlig arbetsdag är många intensivvårdsavdelningar pressade till bristningsgränsen och vad skulle då hända om det skedde en större tågolycka, frågar sig Torbjörn Vedberg och fortsätter:
–Totalt finns det två fältsjukhus i Sverige. Frågan är var de skulle ställas upp och vilka som skulle jobba där i händelse av en större krig eller kris?
”Totalt finns det två fältsjukhus i Sverige. Frågan är var de skulle ställas upp och vilka som skulle jobba där i händelse av en större krig eller kris?”
Torbjörn Vedberg har egen erfarenhet av att arbeta på fältsjukhus i Afghanistan. Han säger att det var en ganska skyddad tillvaro, inte alltför olik vardagen på ett svenskt sjukhus eller vårdcentral. Den stora skillnaden är att i en krigssituation kan vad som helst hända och att man personligen kan bli utsatt för hotfulla situationer.
–Det gäller att vara mentalt förberedd på olika scenarier och det blir man bara genom att träna, träna och träna. I en läkares yrkesroll ingår att kunna hantera situationer på liv och död och på det viset är vi som yrkeskår hyfsat förberedda.
Torbjörn Vedberg säger att vara ”hyfsat lugn” är en bra kvalitet i fält, men vilka andra egenskaper krävs av en militärläkare?
–Generellt skulle jag säga att det behövs mer erfarna läkare på ett fältsjukhus, men då är man å andra sidan kanske inte i lika bra fysisk kondition som ibland kan krävas vid längre insatser. Ju yngre man är desto mer kan känslan av ett äventyr finnas med.
Torbjörn Vedberg har inte bara erfarenhet av att jobba i den relativa tryggheten på ett fältsjukhus. 2010 fungerade han som sjukvårdsberedskap för de svenskar som stöttade den nationella afghanska armén, ANA, utanför ”camperna” i Afghanistan.
–Försvarsmakten hade svårt att rekrytera läkare till det uppdraget, men för mig fungerade det eftersom jag har en militär grundutbildning och därmed kunskap om att hantera personliga vapen för att kunna skydda både mig själv och de jag eventuellt vårdade. Stridssituationer uppstod regelbundet under denna insats, vilket även skildrades i svensk press vid tiden för insatsen, säger han.
Torbjörn Vedberg säger att hans egna insatser i Försvarsmakten har utvecklat honom som människa och gjort honom till en bättre och mer empatisk läkare.
–Det finns svårigheter i livet – och sedan lär man sig att det finns riktiga svårigheter. Det gör en ödmjuk. Man träffar även helt fantastiska människor som man har band till hela livet, till exempel träffade jag mannen som är gudfar till min äldsta son i Afghanistan 2004, säger han och tillägger:
–Det är viktigt att man får tid hemma mellan dessa uppdrag så man bibehåller fotfästet i den för oss ”normala” delen av världen. Annars är det lätt att man på grund av just de händelser man råkat ut för har en önskan att återvända till just den ”verkligheten”. Även om det kan låta motsägelsefullt.
”Det finns svårigheter i livet – och sedan lär man sig att det finns riktiga svårigheter. Det gör en ödmjuk. Man träffar även helt fantastiska människor som man har band till hela livet, till exempel träffade jag mannen som är gudfar till min äldsta son i Afghanistan 2004”
I dag är Torbjörn Vedberg medicinsk ledningsansvarig på företagshälsovården inom Falck (tidigare Previa). Han säger att i korthet innebär det att arbeta med arbetsgivare och lösa deras behov för sina anställda och att hantera de avvikelser som uppstår samt sådant som verksamhetskontroll och översyn.
–Med den stress jag har upplevt utomlands så känns det ganska skönt med den typen av problem. Det är lättare att hantera en avvikelse när man har upplevt verkliga svårigheter, till exempel att det inte ens finns grundläggande sjukvård. Men framför allt har mina utlandsvistelser gjort mig till en mer lyssnande och empatisk person.
Text: Carina Järvenhag
