Mareike Claussen har hittat balansen mellan arbete och familjeliv

Porträtt Mareike Claussen, född 1977, växte upp i den lilla byn Sande i norra Tyskland. Pappan var lärare och mamman försäljare av ortopediska produkter. Mareike tänkte bli biolog, men en bit in i studierna växlade hon spår och började läsa medicin.

– Mitt intresse för medicin fördjupades och arbetsmöjligheterna inom yrket lockade mig, säger hon.

Till Torsby i Värmland kom hon med sin man och två småbarn 2007. Maken var då nästan färdig ortopedisk kirurg, och själv var hon nyss färdig läkare. Nu är hon distriktsläkare på Vårdcentralen i Ekshärad och maken är ortoped på sjukhuset i Torsby.

Skrev ansökningar till alla landsting i Sverige

– I Tyskland får man räkna med att jobba mellan 90 och 110 timmar i veckan, som läkare. Min man som är några år äldre än jag, jobbade jämt och om jag också skulle jobba så mycket, vad skulle vi då ha för liv?

Jag hade en väninna som jobbade som läkare i Sverige och hon var väldigt positiv. Så min man och jag skrev en ansökan som vi skickade till alla landsting i Sverige.

Vi skrev att vi inte talar någon svenska, har två småbarn och gärna ville bo nära naturen i glesbygd. Torsby svarade att de var beredda att anställa oss direkt, säger hon.

De har hittat sitt nya liv på en bondgård

Familjen begav sig till Torsby. Planen var att provbo i Sverige under ett år, men redan efter ett halvår bestämde de sig för att köpa hus och blev kvar. Nu har Mareike Claussen och hennes familj sitt hem på en gammal bondgård någon mil utanför Torsby.

De fyra barnen som är 11, 10, 7 och 5 år gamla, talar tyska hemma och svenska i skolan. Mareike arbetar 90% som distriktsläkare och är dessutom fackligt aktiv.

Hur hinner du med allt?

– Jag är bra på att organisera och dessutom har jag en man som hjälper till mycket hemma, säger hon.

Men det är inte lätt att locka sjukvårdspersonal till glesbygden, konstaterar hon.

På vårdcentralen Ekshärad är det bara hon, en undersköterska och en städerska som jobbar kvar sedan 2015. Flera vakanta tjänster väntar ännu på nya medarbetare.

Hur ser det ut med fasta läkarkontakter för patienterna?

– Vi försöker upprätthålla fasta läkarkontakter, men det är svårt när vi är så dåligt bemannade. Vissa patienter måste därför gå till andra läkare. Vi är underbemannade både när det gäller läkare och sjuksköterskor, men många vill inte jobba i glesbygd.

Kanske gör man inte tillräckligt för att locka hit dem heller. Vi skulle behöva annonsera bättre efter nya medarbetare och kanske locka med särskilda förmåner, säger hon.

Distriktsläkare Mareike Claussen talar om vikten av kontinuitet i vården. Läkare som känner till patienternas historik, skapar trygghet och förtroende.

Patienterna behöver en fast läkarkontakt

– Patienten ska inte hela tiden behöva repetera sin historia. Det är svårt för multisjuka eller kroniskt sjuka patienter att inte ha en fast läkare. De patienterna har svårt att hålla i alla trådar och kontakter själva.

Om man är ung och drabbas av en influensa är det inte så svårt men har man till exempel diabetes eller mår psykiskt dåligt, fungerar det inte att hela tiden möta en ny läkare, säger hon.

Vad skulle du vilja förbättra på din arbetsplats?

– Anställ mer folk på golvet! Det anställs enhetschefer, verksamhetschefer, alla möjliga chefer, men knappt någon som kan ta ett blodtryck. Det är något jag absolut skulle vilja förbättra.

Den personliga kontakten är viktig

Vi behöver bli mer tillgängliga också. Till exempel genom sjuksköterskor i receptionen. Det är svårt att ta emot den första kontakten med patient på telefon och göra en bedömning. Den personliga kontakten är viktig.

Vilken är den största skillnaden mellan att jobba som läkare i Tyskland och i Sverige?

– Här jobbar man 40 timmarsvecka. Även om det kan bli lite mer än så, så blir det inte tre gånger så mycket. När man jobbar jour på natten så får man mer betalt, jämfört med tyska förhållanden där kompensationen är mycket lägre.

Det är överhuvudtaget arbetsmiljön som är den största skillnaden. Och patienterna är tacksamma. I Tyskland är patienterna mer krävande.

Vilka utmaningar ser du inom primärvården?

– Det är en åldrande befolkning och glesbygden urfolkas. Man vill inte stanna här och uppskatta det som det är, det är ett stort problem. Skolan stänger, det blir mindre liv på gatorna. Staten borde satsa mer på glesbygden, säger Mareike Claussen.

Vilka fördelar ser du med att bo och arbeta i glesbygd?

– Vi kan ge våra barn en fin uppväxt här, med mycket natur och djur. Vi har kaniner, katter, och hästar.

Barnen kan vara ute och springa hur de vill, de upplever äkta känslor och är sällan sjuka.

Barnen har blivit intresserade av ridning och tävlar på hög nivå. Vi trivs här och har byggt upp ett liv utanför jobbet. Det är naturligtvis viktigt för att man ska vilja bo och arbeta kvar här.

Vad saknar du från ditt hemland?

– Några tesorter som inte finns här, läkemedel som inte är tillåtna och en särskild typ av brötchen. Annars saknar jag bara familjen, ingenting annat, säger Mareike Claussen.

TEXT: Lolo Amble