Porträtt Den här terminen är ovanligt lugn för Elin Isaksson berättar hon när vi ses på CRC (Clinical Research Center) inne på sjukhusområdet. Hon har fått en amanuenstjänst vid kirurgen och undervisar läkarstudenter.

Det ger henne också tid att arbeta med sin avhandling om överfunktion av bisköldkörtlarna vid njursvikt. Samtidigt som hon satsar på att bli dubbelspecialist inom kirurgi och urologi.

Hon är halvvägs inne på sina fem år vid kirurgen och sedan väntar två år vid urologen.

– Jag ska disputera i höst, då blir jag färdig ett halvår tidigare. Det är jättesvårt att få tid till forskning eftersom det inte finns någon speciell deadline, trots att alla säger det är bra att man forskar. Därför är jag jätteglad för den här tjänsten, säger hon.

Handledning är mycket viktigare än lönefrågan

Med två föräldrar som är lärare brinner Elin Isaksson lite extra för undervisning och för att förmedla sina egna kunskaper vidare. Hon är också engagerad i SYLF i Malmö och där är frågan om handledning mycket i fokus.

– Vi jobbar väldigt mycket med handledningen. Det är farligt att lämna unga läkare ensamma med för stort ansvar. Det kan man se exempel på här på sjukhuset.

Det måste alltid finnas någon till hands för frågor och som kan hjälpa till vid behov. Jag tycker att frågan om handledning är mycket viktigare än till exempel lönefrågan, säger Elin Isaksson.

Det som lockade henne till läkaryrket var både möjligheten att forska, undervisa och att arbeta kliniskt, men framför allt att kunna göra en insats och hjälpa andra.

– Jag hade jobbat extra inom vården som undersköterska på olika boenden. Jag ville hjälpa andra och inte bara jobba med pengar och papper. Men det var först när jag kom in på kliniken som jag blev helt säker på mitt yrkesval, säger hon.

En läkare på plats på under helgerna

Som en av cirka 15 ST-läkare bemannar Elin Isaksson kirurgakuten.

På vardagarna tycker hon att akuten fungerar relativt bra, då är oftast fem-sex läkare på plats. Värre är det på helgerna, då är oftast bara en läkare på plats från fredag klockan 14 till måndag morgon klockan 8.

– Under helgen jobbar man vanligtvis ett 14-timmarspass och under den tiden blir det sällan någon paus. På kirurgakuten är jag ofta ensam läkare och tar hand om 35 patienter på en natt.

Och då pratar jag bara om dem som vi för in i liggaren. Utöver det måste man göra bedömningar på andra delar av akuten och det kommer larm som måste tas om hand.

På frågan varför man inte kan vara två ST-läkare på plats säger Elin Isaksson att läkarna inte räcker till för att ha två jourlinjer på kirurgakuten.

Då skulle man vara tvungen att jobba jour mycket oftare, vilket skulle medföra en orimlig arbetsbörda.

– Nu jobbar klinikchefen för att det alltid ska finnas en AT-läkare på plats och för att utöka helg- och nattpassen för akutläkare. Våra chefer är väl medvetna om situationen och säger alltid ”se till att ta en paus”.

Men det är inte så lätt när det sitter många patienter och väntar, då får jag konstant dåligt samvete, säger Elin Isaksson.

”Det blir liksom aldrig något läge för mig att äta lunch”

Vi lämnar CRC-huset och går den korta vägen till akuten. Elin Isaksson går före till kirurgakuten som består av en lång korridor, där patientrummen har dörrar som vetter ut mot expeditionen som ligger i mitten.

– Patienterna står hela tiden och kollar på vad doktorn jobbar med. Ofta kommer de och frågar om det är deras tur när jag håller på med något helt annat. Det blir liksom aldrig något läge för mig att äta lunch.

Jag vet ju att det gäller att ta sig den tiden ändå och inte bry sig om att patienter väntar, men jag tycker det är svårt.

– En läkare förväntas inte bry sig om sådant som lunch eller fika. Sedan borde man alltid vara minst två läkare på akuten.

Läs även: ”Jag vill inte förlora en enda kollega till på grund av dålig arbetsmiljö”

Det är helt absurt att ensam gå på ett pass när det redan sitter 15 patienter kvar sedan tidigare och väntar. Då dröjer det kanske till fem på morgonen innan jag kommer ikapp.

Man kan aldrig neka någon vård

En annan utmaning med nattpass på akuten är den påtagliga skillnaden i hur akut sjuka patienterna är. Elin Isaksson betonar att man aldrig kan neka någon vård, men ibland skulle hon önska att vissa hade vänt sig till primärvården i stället.

– Det blir väldigt påtagligt när man träffar en väldigt sjuk patient, till exempel när någon blöder från magsäcken eller har en brusten blindtarm.

Sedan är nästa patient någon som har lite ont i magen eller har ett litet sår som man är orolig för, säger Elin Isaksson.

Nu arbetar sjukhuset aktivt med att öka samarbetet med primärvården. Men många söker ändå akuten då de inte fått tid på sin vårdcentral.

Det som bidrar till problemet med långa köer är också svårigheten att hitta vårdplatser till de patienter som ska läggas in.

– Det problemet förvärras hela tiden när vi inte kan skriva ut patienter till deras hemkommuner. Det kan vara en patient som väntar på en vårdplan eller att få ett larm installerat, men medicinskt är de färdigbehandlade.

Förvånad att patienter inte kommer i kläm oftare

– För en tid sedan hade jag en patient som fick avlida på akuten eftersom det inte fanns en enda plats på hela sjukhuset. Det gör mig väldigt upprörd, säger Elin!

Läs även: Desperat situation tvingar fram tuffa beslut på akuten

Elin Isaksson säger att det numera helt saknas luft i systemet och hon är förvånad över att patienter inte kommer i kläm oftare.

– Det handlar både om vårdplatsbristen och om att man själv blir alltmer stressad och pressad. Man blir inte en bra läkare om man inte har ätit eller varit på toaletten på flera timmar, säger Elin Isaksson, som med glädje minns förra sommaren på akuten.

– Då lade traumasjukvården i Lund ner nattetid och vi i Malmö fick deras primärjour på kirurgen, då var vi hela tiden två ST-läkare. Det var helt fantastiskt – då kände jag plötsligt att vad intressant och spännande det är på akuten! Men det är inte kul när det inte är drägligt!

Ändå svarar hon tveklöst ja på frågan om hon är kvar på sjukhuset om 25 år.

– Det häftiga med det här yrket är att ju äldre man blir desto bättre blir man på sitt jobb! Om 25-30 år kommer jag förhoppningsvis att vara kvar här och dela med mig av min kunskap till yngre kolleger, säger Elin Isaksson.

Text: Carina Järvenhag