Underläkare till storms mot sjukt system

Porträtt Vi ses i foajén till Hotell Malmen på Södermalm i Stockholm. Emma, Anna och Sofia, som egentligen heter något annat, är här för att prata om arbetssituationen för vikarierande underläkare. Anledningen till att de inte vill ställa upp med sina riktiga namn är risken för att ”straffas” av arbetsgivaren för att de framför kritik. Många underläkare upplever att de befinner sig i en besvärlig sits och att de systematiskt utnyttjas genom hot om dåliga meriter inför AT-ansökan.

–Vi vill också visa att det här är ett strukturellt problem som inte bara handlar om oss som individer, säger Anna.

Osäkra anställningsvillkor, låga löner och ett orimligt stort ansvar

Tillsammans har Emma, Anna och Sofia bred erfarenhet av att vikariera som underläkare på alla de stora akutsjukhusen i Stockholm. De vittnar om att nyexaminerade läkare som väntar på sin AT-tjänst har mycket osäkra anställningsvillkor, förhållandevis låga löner och ett orimligt stort ansvar.

–Det sker en lönedumpning eftersom det finns ett överflöd av underläkare som inte vågar säga emot och inte organiserar sig, säger Emma, som blev erbjuden 21 000 kronor för sitt första vikariat på ett universitetssjukhus i Skåne. Hon tackade nej eftersom hon tjänade mer som undersköterska.

Sofia sade upp sig från ett av sina vikariat när det aktuella sjukhuset även ville att hon skulle arbeta som sjuksköterska.

–Vi gör varandra en otjänst när vi accepterar orimliga arbetsuppgifter och en orimlig arbetsbelastning, säger hon.

Limbo i väntan på AT

En del av problemet är de långa väntetiderna på att få en AT-tjänst. I snitt handlar det om tio månader, men det varierar från region till region, och från person till person. Medan en AT-tjänstgöring är noga reglerad med krav på stöd och handledning, kan en vikarierande underläkare få vilka arbetsuppgifter som helst.

–Vi underläkare är som silvertejp. Vi sätts in där det behövs och kan användas till vad som helst, säger Anna.

Emma berättar att hon fick sin AT-tjänst för en vecka sedan och att det känns som att bli behandlad med silkesvantar jämfört med tidigare.

–Mycket av det jag gjorde som underläkare förväntas jag inte göra som AT-läkare. Sedan kan chefer hävda hur mycket som helst att det inte finns några vikarier innan AT-tjänst ensamma på akuten. Nu behandlas jag som en blivande kollega, men som underläkare är du helt utbytbar. Om du uppfattas som det minsta besvärlig åker du bara ut, säger Emma.

Något som alla tre vittnar om är att ansvarskänsla och en etisk kompass snarare är ett hinder än en fördel när man arbetar som underläkare.

–De som har en etisk kompass ställer inte upp på den här orimliga strukturen. Ju mer seriös och ansvarsfull du är, desto mer orimligt är det att jobba i den här arbetsmiljön, säger Anna.

DN:s Sofia Nerbrand: Satsa på de samhällsbärande läkarna

Emma och Sofia nickar instämmande och säger att de har blivit desillusionerade på läkarrollen.

–Jag har stannat kvar så många gånger utanför betald arbetstid för att försöka göra det bästa för patienterna, men systemet premierar snarare att man slarvar med patientsäkerheten. Mitt råd till andra underläkare är att strunta i att visa framfötterna och att göra ett intryck på kliniken, du kommer bara att gå sönder. Hur du får en AT-tjänst än ändå ett lotteri, säger Emma.

Sofia säger att hon skulle ha gjort andra livsval om hon fick leva om sitt liv.

– Ju mer du jobbar och starkare etisk kompass du har, desto mer skit får du. Det genomsyrar hela vården. Alla vänder sig mot dig och pekar finger om du gör något fel, men man belönas aldrig för hårt arbete, säger hon.

Läs mer: Dramatisk ökning av unga läkare som vill byta bransch

Trots att Sofia just har fått en AT-tjänst i Stockholm har hon beslutat sig för att lämna vården. Hon har redan sökt ett arbete som projektledare utanför regionen.

–Jag har bestämt mig att lämna ett sjukt system, trots att jag älskar att jobba som läkare. Jag vill kunna leva ett liv även utanför arbetet.

”Det blev en personattack på oss underläkare”

Ytterligare en anledning till att vi har det här samtalet är den debatt som rasade i somras om unga läkares arbetssituation. Det började med en rapport från SYLF om att tre av tio inte vill stanna kvar inom yrket och fortsatte med en ledare av Barbro Hedvall i Dagens Nyheter, där hon i korthet hävdade att unga läkare är bortskämda och inte förstår vad läkaryrket innebär. Debattartikeln hade rubriken ”Sådana läkare vill vi inte ha”.

Läs mer: Läkares villkor i centrum för sommarens debatt

–Det kändes som om hon spottade mig i ansiktet. Det blev en personattack på oss underläkare. Att vi är mesiga och inte vet vad vi har gett oss in på. Men det går inte att förbereda någon på att gå jour i 24 timmar, då skulle ingen vilja bli läkare, säger Sofia.

Anna berättar att hon blev både arg och upprörd, och att hon efter några dagar satte sig ner och skrev en debattartikel om sin första tid som underläkare. Men att hon ångrade sig och drog tillbaka den innan publicering. Men nu berättar hon om sjukskrivningen efter att ha jobbat som vikarierande underläkare en kortare tid på ett av akutsjukhusen i Stockholm.

–Jag var helt grön och lämnades helt ensam på akuten nattetid med mycket ansvar. Hela min aura när jag sedan hade mottagning för patienterna var ”förlåt att ni får träffa mig”. Jag var inte mogen för ansvaret att ensam avgöra om patienter behövde opereras eller inte. Det går inte att förbereda människor på sådant, då skulle vi behöva plugga i 20 år, säger Anna.

Till slut gick det så långt att hon kräktes varje dag innan hon gick till jobbet och gick ner åtta kilo i vikt. Anna berättar om ett av sina hemskaste minnen från den här tiden. Det var en tidig morgon, hon hade jobbat i 14 timmar i sträck och larmet gick. Den mellanjour hon hade som stöd var på operation och hon fick ensam ta hand om ett akutfall.

Läs mer: ”Jag vill inte förlora en enda kollega till på grund av dålig arbetsmiljö”

–Jag skulle koppla in patienten på en NIV, som underlättar andningen. Något som jag aldrig ens hade tränat på att göra tidigare. Som tur är gick det bra med patienten, men stressen i larmrummet gjorde att jag nästan svimmade. Efter att jag hade fått in patienten på hjärtintensiven blev jag bara kvar i fosterställning på golvet i korridoren, säger Anna.

Då gick det inte längre och hon blev sjukskriven för utmattningssyndrom. Efter ytterligare en sjukskrivningsperiod och arbete på 25 procent är hon nu anställd på 75 procent som underläkare på en annan arbetsplats.

–Ett av problemen är att jag har en skyhög ambitionsnivå och älskar att jobba med patienter, men jag kommer aldrig att kunna arbeta heltid som läkare. Nu tänker jag bara välja en trevlig klinik med bra arbetskamrater och en bra chef! Jag struntar helt i vilken specialitet det är, bara det är en trevlig arbetsplats, säger Anna.

Världens bästa yrke – men orimlig arbetsmiljö och arbetsbelastning

På frågan varför de pluggade till läkare från början svarar de unisont att det egentligen är världens bästa yrke! Men att strukturer från 1800-talet gör att arbetsmiljön och arbetsbelastningen är helt orimlig.

–På papperet är det världens bästa jobb. Du jobbar med människor och med vetenskap på samma gång. Jag ville bli barnmorska och sedan sjuksköterska, men jag var för vetgirig och fortsatte plugga till läkare, säger Anna.

Emma håller med och säger att läkaryrket är den perfekta kombinationen av humanism och vetenskap.

– Jag älskar patienter och att arbeta på sjukhus. Det är så givande att det inte går att sluta. Jag kommer väl att kämpa på tills jag en dag hittar ett sjukhus där jag vill vara kvar, säger hon.

Sofia säger att det är hennes mammas ”fel” att hon valde läkarutbildningen.

–Min mamma var läkare och hon kunde alltid svaret på alla frågor. Så skulle jag också vilja vara. En läkare fångar hela spektret, från humanism till hur ett enzym funkar, säger Sofia och fortsätter:

–Men nu känns det som jag har kommit ut ur en toxisk misshandlande relation med regionen. Jag måste ta en paus och bygga upp mig själv igen, säger Sofia.

Emma skrattar till och säger att en misshandelsrelation är en bra beskrivning.

–Alla är så pressade och stressade att vi drar ner varandra i skiten. Det finns varken tid eller ork att ens tänka tanken att hjälpa varandra.

–Ja, jag trodde det var fel på mig när jag blev sjukskriven. Jag trodde jag var dålig, skör och brydde mig för mycket om patienterna. I grunden har jag en god självkänsla, men en kortare tid som vikarierande underläkare tog knäcken på mig, säger Anna.

Carina Järvenhag