Sven-Åke önskar sig fast läkarkontakt för alla äldre

Porträtt Sven-Åke Svensson tar sig fram med hjälp av kryckor i korridoren på vårdcentralen. Han berättar att hans ryggproblem har förvärrats efter ett otäckt fall hemma i lägenheten i Hisings Backa.

– Jag trillade nerför den branta trappan från min musikstudio på vinden och slog i ryggen, men som tur var fick jag tag i räcket, berättar han när vi slår oss ner i ett tomt mottagningsrum för en pratstund.

Musik och särskilt då jazz har varit – och är fortfarande – en stor del av Sven-Åkes liv. Han spelar klarinett, har skrivit i Jazzbladet och har varit engagerad i föreningen Swedish Jazz i Göteborg.

– Musik har alltid varit min stora hobby, men jag har jobbat inom försäljning och marknadsföring. Först för två olika amerikanska företag och sedan för ett svenskt företag med verksamhet i USA. Det har blivit många resor både till New York, Chicago och en gång till New Orleans, och besök på musikklubbar har alltid stått på schemat, berättar Sven-Åke, som för dagen är klädd i en keps från New Orleans.

Han har bott ensam i sin lägenhet i Hisings Backa sedan hans sambo gick bort 2004.  Han bor högst upp i huset som ligger på en bergknalle, vilket innebär många trappsteg att ta sig uppför när man tar sig fram med kryckor eller rullator.

– Lägenheten är kanske inte så praktisk, men den har en fantastisk utsikt som det är svårt att lämna. Jag har hjälp med städningen och med att få upp mina matkassar en gång i veckan, men i övrigt försöker jag klara mig själv så gott det går.

Multisjuk och saknar kontinuiteten

Sven-Åke har opererats flera gånger för sin rygg och idag har han nästan ingen känsel i vänsterbenet. Han går även på kontroller för högt blodtryck och diabetes typ 2.

– Jag har lyckats få ner både blodtrycket och kolesterolvärdet genom att jag gick ner tolv kilo i vikt. Men tyvärr kommer det en massa krämpor med åren som det inte är så mycket att göra åt. Tack vare min automatväxlade bil kan jag i alla fall ganska enkelt ta mig hit till vårdcentralen.

Tidigare bodde han i centrala Göteborg och gick då regelbundet till en husläkare i närheten i närmare 20 år. Läkaren har nu gått i pension och han saknar den kontinuitet och den relation som de hann bygga upp under den tiden.

Se filmen: ”Kontinuitet är fundamentet som primärvården vilar på”

– Hon kunde mina krämpor utan och innan. Och om det hände något kunde jag bara ringa till henne. Här fungerar det inte alls på samma sätt, utan jag får hela tiden dra min historia igen för nya personer, säger han.

Ett problem, enligt Sven-Åke, är just personalomsättningen. Det gör det svårt att bygga upp en personlig relation med läkarna och sjuksköterskorna.

– Tidigare fanns det en väldigt trevlig distriktsläkare här. Vi brukade alltid ta en kopp kaffe och prata om jazz, men nu har hon slutat. Personalen gör så gott de kan, men jag upplever att de har väldigt ont om tid för oss patienter.

Läs mer: ”Vi var ständigt underbemannade”

Åker in akut på grund av bristande tillgänglighet

Han tycker det är svårt att få kontakt med vårdcentralen när han vill boka tid eller bara be om råd. Han har själv ingen dator, utan får lita till telefonen.

– Antingen fastnar du i växeln eller också kommer du till en telefonsvarare, det känns väldigt opersonligt. I dag valde jag att åka in på en akuttid i stället, det kändes enklare. Ibland skulle det räcka med att få prata med någon, då skulle i sin tur köerna minska på vårdcentralen.

För ett halvår sedan råkade han också ut för en felbehandling när han åkte in akut för en infektion i ögat.

– Ögat var helt rött och uppsvullet och jag fick träffa en tillfällig stafettläkare. Det kändes inte som om han hade tid att lyssna på mig och sedan visade det sig att jag hade fått fel medicin. Det framkom när jag fick åka in akut till Mölndals sjukhus eftersom ögat inte blev bättre, säger Sven-Åke Svensson.

Om han fick bestämma skulle alla äldre och kroniskt sjuka ha en fast läkarkontakt som de enkelt kunde nå via telefonen.

– Jag kan ju prata för min sak och kan ta mig runt själv, men jag tänker på alla äldre som inte klarar av det. Jag önskar också att personalen skulle ha mer tid så att de slapp känna sig stressade hela tiden.

Text: Carina Järvenhag