Rebell som ser till patienternas bästa

Porträtt I ett gammalt skolhus från början av förra sekelskiftet har Erik Erichsen och hans fru Sennait slagit sig ner. Det ligger i Ydre, en av Sveriges minsta kommuner i norra Småland. Kontrasten kunde inte vara större mot det myllrande folklivet i södra Etiopen där de var verksamma i mer än ett decennium.

– Vi trivs här och min fru har fått jobb som distriktssköterska. För min egen del har jag hängt upp läkarrocken för gott, säger Erik Erichsen när vi slår oss ner med etiopiskt kaffe i den ljusa salen med utsikt över de omgivande ängarna.

Paradiset för en kirurg

Namnet Rebellkirurgen kommer från dokumentären som filmaren Erik Gandini gjorde 2017 om hans arbete på sjukhuset i Aira i södra Etiopien. Filmen följer Erik Erichsen mycket nära i operationssalen, där han i ett rasande tempo utför operationer och amputationer. Den rekommenderas inte för känsliga tittare.

– Vi var det enda sjukhuset som utförde kirurgi i den delen av landet och hade ansvar för ett par miljoner patienter. Då måste man försöka hjälpa alla så gott det går. Vi skickade aldrig hem någon på grund av brist på vårdplatser, säger Erik Erichsen.

Fattigdom och brist på resurser innebar också krav på uppfinningsrikedom och oortodoxa lösningar. Han fick bland använda borrar från Clas Ohlsson, slangklämmor och cykelekrar.

– Om viljan finns går det att göra mycket med små medel. Många patienter hade burits eller åkt i dagar för att komma till oss, då gör man vad som går för att hjälpa. För mig var sjukhuset i Aira paradiset för en kirurg, eftersom jag fick göra det jag är utbildad för.

Hemkomsten blev en kulturchock

Efter över ett decennium i Etiopien återvände han och Sennait till Småland förra året. Han hade uppnått pensionsåldern för utlandstjänstgöring, men fick genast en tjänst som ortoped på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Han beskriver hemkomsten som en kulturchock.

– Jag mådde inte bra och fick faktiskt en depression. Det kändes inte längre som om jag gjorde någon nytta. Jag var inte doktor, utan en funktionär som var totalt utbytbar och mest satt framför en dator. Jag kände inte samma stolthet i arbetet. Då var jag tvingen att sluta, säger Erik Erichsen.

Han beskriver ett system där administration och dokumentation kommer främst och läkarna har blivit fråntagna allt inflytande. Konsekvensen blir en alltmer pressad arbetsmiljö och att många, framförallt yngre, läkare flyr sjukvården.

Läs mer: Regionerna måste stärka sitt förtroende som arbetsgivare

– Svensk sjukvård idag handlar om att dokumentära allting in i absurdum. Sjuksköterskor, läkare, fysioterapeuter. Alla dokumenterar allting. Det finns inte längre någon överblick och de olika systemen kommunicerar inte med varandra. Jag garanterar att det är datorerna och administrationen som försämrar patientsäkerheten, säger han.

Stort engagemang för läkarkåren

En annan fara för patientsäkerheten, enligt Erik Erichsen, är den otydliga ansvarsfördelningen. Tidigare hade ortopedläkaren ansvaret för sina egna patienter på sjukhuset, från mottagning, operation till uppföljning under ronden.

Läs mer: Patientansvarig läkare

– I dag kan en patient träffa fem olika doktorer under den tiden. Samtidigt som de flesta patienter vill ha sin egen doktor. Politikerna ljuger när de säger att patientsäkerheten inte är i fara!

Erik Erichsen är mycket kritisk till en vård som i hans ögon styrs av olika affärsmodeller och nyckeltal som ska passa in i olika Excelark.

– Hur mäter man när en sjuksköterska håller en döende patient i handen? Det finns ingen ruta för det. Sjukvården handlar om att bota och hjälpa människor.

Även om han har tagit av sig den egna läkarrocken är engagemanget för läkarkåren lika starkt, och han har varit tydlig i sitt stöd för unga läkare.

En enkät från Sveriges yngre läkare, SYLF, som kom förra året visade att var tredje ung läkare tror att de lämnat hälso- och sjukvården inom fem år för arbete inom annan sektor. Skälen som anges är en alltför hög arbetsbelastning, stress, låga ingångslöner och dålig arbetsmiljö.

Läs mer: Läkares villkor i centrum för sommarens debatt

Frågan blev hett debatterat, inte minst efter att en krönika om unga bortskämda läkare av Barbro Hedvall i Dagens Nyheter väckt starka reaktioner. Erik Erichsen berättar att han sade upp sin prenumeration i protest.

– Unga läkare vill inte, och ska inte, jobba under sådana här orimliga arbetsvillkor. De lämnar regionerna och det ser jag också på mina egna barn som är läkare. Till exempel håller min son på att utveckla en app som han hoppas kunna leva av. De läkare som lämnar yrket är de mest engagerade och de som verkligen bryr sig, därför är det här en sådan farlig utveckling.

Läs mer: Bytte regionen mot startup företag

Positiva tecken till förändring

Samtidigt ser han små positiva tecken till förändring. Alltfler läkare kommer ut och är öppet kritiska mot arbetsmiljön och de orimliga villkoren.

– Det enda som skulle hjälpa är om alla tillsammans säger att vi vägrar att acceptera den här miljön. Sedan kan vi bygga upp något bra igen, säger Erik.

Han kan också konstatera att han själv har fått ett erkännande sent i karriären. Nu har han skrivit sina memoarer och är en flitigt anlitad föreläsare.

– Det känns bra, särskilt min fru tycker det är roligt! Tidigare ansågs jag bara som besvärlig när jag sade sanningen.

På frågan varför han från början ville bli läkare svarar han med ett skratt att det ville han inte. Han ville bli musiker, men hans mamma skrev in honom på läkarlinjen för att han skulle få ett riktigt yrke. Men i dag kan han se paralleller mellan båda yrkena.

– Det handlar om passion i båda fallen! Om du utbildar dig till konsertpianist vill du inte sitta framför en dator och dokumentera vilka noter du har använt, utan stå på scenen och spela Bach. Om du är en äkta kirurg vill du operera och rädda människoliv, inte fylla i kolumner i ett Excelark.

Sverige kan lära av Afrika

Slutligen anser han att svensk sjukvård har mycket att lära av Afrika. Framför allt när det gäller det nära förhållandet mellan liv och död, glädje och sorg.

– En svensk läkare kan inte säga att det inte finns något att göra. I stället väljer man att sätta in cytostatika trots att man vet att det inte kommer att ha någon positiv påverkan, vilket kanske bara gör den sista stunden eländig. I Etiopien säger man istället ”det är inget att göra, åk hem till hyddan och dö i frid omgiven av din släkt, vänner och bekanta,”, avslutar Erik Erichsen.

Carina Järvenhag