Hot om våld mot läkare tas inte på allvar

– Efter den första incidenten drömde jag mardrömmar i två veckor, men sedan var det bara att skaka av sig det och gå vidare, säger hon.

När Alice och jag ses för ett samtal på Teams berättar hon att incidenterna med hot och våld ligger ganska många år bakåt i tiden, då hon arbetade som allmänläkare inom en region. Hon vill ändå inte gå ut med sitt riktiga namn av hänsyn till chefer och kolleger.

Tystnadskultur på arbetsplatserna

– Jag upplever att det finns en väldig tystnadskultur inom regionerna vad gäller händelser med hot och våld. Jag tror dels att det beror på en missriktad omsorg om patienterna, dels på att det saknas kunskap både hos många chefer och på regionens HR-avdelningar, säger Alice, som i dag har lämnat regionen efter att ha blivit ”headhuntad” till ett nytt jobb.

Enligt arbetsmiljölagen är det arbetsgivarens skyldighet att rapportera allvarliga olyckor och tillbud. Dit räknas hot om våld som ska anmälas till Arbetsmiljöverket om händelsen inneburit allvarlig fara. Men att så sällan sker bekräftas av Läkarförbundets nya arbetsmiljöenkät. Endast 11 tillbud har rapporterats in under det senaste året.

– Jag rapporterade direkt båda tillbuden till min chef, men informationen stannade där. Det föll mig inte in att själv driva händelsen vidare. Det sker ständigt så många saker i en allmänläkares vardag att det helt enkelt inte finns tid att stanna upp och grubbla. Jag är också en ganska stark och tålig person, säger Alice.

Att hon hamnade i hotfulla situationer tror hon främst beror på slumpen, men det kan ha spelat in att hon ansågs ha ”skinn på näsan” och kunde klara av potentiellt besvärliga patienter.

Hotfulla situationer drabbar många

Den första hotfulla situationen handlade om en medelålders man som hade bokats in av administrationen för en misstänkt fraktur.

– De märkte att han pratade lite konstigt, men det meddelade de aldrig mig. När han kom in på mitt rum hörde jag direkt att han sluddrade. Jag frågade om han var onykter, vilket han bekräftade, säger Alice.

Mannen, som inte uppvisade några tecken på en fraktur, ville i stället ha ett morfinpreparat utskrivet. Alice vägrade och sade till honom att lämna rummet. Mannen vägrade, blev hotfull och svarade att han mycket enkelt kunde ta reda på var hon bodde.

– Av en ren slump knackade det samtidigt på dörren och jag rusade fram och öppnade, innan han hann reagera. Där utanför stod två kolleger som ville fråga mig om något, då gav han upp och gick. Men inte förrän han hade pekat mig i ansiktet och upprepat sitt hot om att ta reda på var jag bor, berättar Alice.

Porträtt ”Hon slet mig i rocken och i håret, men på den tiden var jag snabb och lyckades backa och nå larmknappen”

Den andra händelsen involverade en yngre kvinna och hennes sambo. Anledningen till besöket var att kvinnan ville att primärvården skulle ta över ansvaret från psykiatrin, som hon inte ansåg gav henne den hjälp och de mediciner hon behövde. Hon visade upp en lista med tio mediciner som enbart psykiatrin kan skriva ut. Alice lyssnade men konstaterade att hon inte kunde hjälpa till eftersom patienten redan hade behandling, även om den uppenbarligen var otillräcklig. Då blev hon attackerad fysiskt.

­– Hon slet mig i rocken och i håret, men på den tiden var jag snabb och lyckades backa och nå larmknappen. Det dröjde tre-fyra minuter innan två kolleger kom springande så rent teoretiskt skulle hon ha hunnit tillfoga mig ganska mycket skada. Nu försökte sambon lugna henne samtidigt som han argumenterade för att jag skulle skriva ut medicinerna och hotade med att anmäla mig till IVO.

Alice anmälde även den här händelsen till sin chef, som i sin tur inte rapporterade den vidare. I det efterföljande samtalet med chefen konstaterades mest att det var bra att larmet fanns, men i övrigt gjordes ingen uppföljning.

– Min erfarenhet är att det sällan finns några rutiner för hotfulla situationer och även om det finns en plan är det sällan den följs. Jag fick själv ta ansvar för säkerheten om jag visste att en patient skulle kunna bli hotfull, då bar jag ett extra larm, satte mig nära dörren och sade till ett par kolleger att vara i närheten.

På frågan om hennes egna erfarenheter och liknande händelser diskuterades inom läkarkåren svarar Alice ”inte särskilt mycket”.

– Jag nämnde det för mina kolleger och de frågade ”om det hade gått bra”, men mer än så var det inte. Jag tror också att det kan finnas en känsla, särskilt hos äldre kolleger, att sådana här situationer ska man kunna klara av själv, säger Alice, som var i 35-årsåldern och ST-läkare när hoten skedde.

Unga läkare särskilt utsatta

Läkarförbundets arbetsmiljöenkät visar också att unga läkare är särskilt utsatta. 17 procent av underläkarna, som inte har gjort AT, har blivit utsatta för hot och våld under det senaste året.

– Jag tror att man som patient vågar vara mer hotfull mot en yngre läkare jämfört med någon som är mer senior i sin yrkesroll. Hot och våld hänger också samman med tidsandan med mycket stress och mindre tålamod generellt. De gör att allt fler patienter ställer orimliga krav samtidigt som allt färre personer inom vården ska göra allt mer, säger Alice.

Hon har varit engagerad facklig under större delen av sitt läkarliv, bland annat som skyddsombud. I den rollen fick hon själv stötta kolleger som hade råkat ut för hot om våld.

– Personligen har jag försökt vara ett stöd om något hotfullt har inträffat. Jag brukar säga att jag alltid är tillgänglig för samtal och jag har även stöttat HR-avdelningar vid flera tillfällen. Där är ofta kunskaperna inte tillräckliga om hur man ska agera vid händelser med hot och våld, säger Alice.

Hot och våld behöver förebyggas på arbetsplatserna

På frågan om hur situationen och säkerheten ska förbättras för landets läkare menar Alice att det behövs flera åtgärder. En sådan är särskilda grupper med fokus på hot och våld för yngre kolleger under utbildning.

– Jag vet att Läkarförbundet försöker lyfta de här frågorna, men man måste jobba ännu mer med tystnadskulturen inom regionerna. Cheferna och ytterst politikerna i regionledningen måste informeras om sina skyldigheter. Det ska inte gå att smita undan, säger Alice.

Carina Järvenhag