Hon såg ingen annan utväg än att säga upp sig

Emma Terner har tagit tåget från Eskilstuna till Stockholm för att göra intervjun. När vi har slagit oss ner med varsin kopp kaffe säger hon att det känns ovant att kunna styra över sin tid. Just nu läser hon en kurs i att popularisera vetenskap vid Uppsala universitet och ska börja jobba en dag i veckan på en ungdomsmottagning i Stockholm.

– Man kan säga att jag fick en medicinsk existentiell kris efter allt som har hänt på sjukhuset. Jag började både tvivla på mig själv som läkare och om jag vill fortsätta inom yrket under de här arbetsförhållandena, säger hon.

”Det krävs att vi måste kunna erbjuda bra villkor, en god arbetsmiljö och möjligheter till vidareutbildning, tyvärr är det inte så det ser ut”

Emma Terner har en lång relation med Mälarsjukhuset. Här har hon både gjort sin AT och sin ST. När hon blev färdig specialist inom gynekologi och obstetrik fick hon en tillsvidareanställning på kvinnokliniken.

– Jag är väldigt rotad i Eskilstuna med barn i skolan, bostad, vänner och fritidsintressen. Därför har jag nog alltid tänkt att jag skulle ha en lång karriär på Mälarsjukhuset. Jag är också väldigt lojal som person och ser inget självändamål med att ”hoppa runt” för att göra karriär.

Kvinnokliniken har haft problem med bemanningen under en längre tid. Det är svårt att locka hit erfarna specialister och situationen förvärrades för något år sedan då tre överläkare sade upp sig ungefär samtidigt.

– Vi konkurrerar om läkare med flera andra städer och inte minst med Stockholm. Då krävs att vi måste kunna erbjuda bra villkor, en god arbetsmiljö och möjligheter till vidareutbildning, men tyvärr är det inte så det ser ut, säger Emma Terner.

För egen del förvärrades arbetssituationen när hon blev färdig specialist förra året. Hennes arbetsbörda växte och det fanns ytterst få erfarna läkare att fråga till råds.

– Du är ju inte färdig och kan allt från den ena dagen till den andra bara för att du blir färdig specialist. Läkaryrket är ett hantverksyrke där du hela lär dig av mer erfarna kolleger. Jag fick flera nya ansvarsområden, men inget stöd för att klara de olika uppgifterna. Vad händer till exempel om en operation skulle gå snett? Det går ju bra i 99 fall av 100, men vad händer den gången något händer och ingen erfaren läkare finns på plats?

Kvinnokliniken är en stor avdelning som omfattar allt från förlossning och mödravård till gynekologisk mottagning och operation.

”Problemen växte i takt med att alltfler erfarna läkare försvann. Underläkare lämnades utan stöd på avdelningen, färska ST-läkare fick ta hand om alltför komplicerade patientfall”

– Vi har begränsade resurser och måste hela tiden väga olika patienter mot varandra. Som läkare lämnas du väldigt ensam i de besluten och att i vissa fall hantera patienternas ilska när de inte får alla undersökningar som de vill ha. Det är inte ovanligt att som läkare bli utlämnad i olika Facebookgrupper när någon är missnöjd med behandlingen, säger hon.

Problemen växte i takt med att alltfler erfarna läkare försvann. Underläkare lämnades utan stöd på avdelningen och färska ST-läkare fick ta hand om alltför komplicerade patientfall.

Det gjorde att pressen ökade på personalen samtidigt som patientsäkerheten var i fara eftersom kompetens delvis saknades på avdelningen.

– Jag är inte en sådan person som beklagar mig vid fikat, utan jag engagerar mig och vill göra något för att förbättra situationen, säger Emma Terner som också är fackligt engagerad och huvudskyddsombud inom Sörmlands läkarförening.

Hon kallade därför till möte tillsammans med HR-chef och verksamhetschefen. Hennes syfte var framför allt att lösa problemen med bemanningen och se till att både underläkare och ST-läkare fick det professionella stöd och den handledning som de har rätt till.

– Men vi satt mest och kryssade i olika rutor i ett formulär, men det hände ingenting med det verkliga problemet. Personligen tycker jag att det är jättesorgligt! Och samtidigt som ledningen håller med om att bemanningen är problemet gör man ingenting för att behålla den befintliga personalen.

En anledning till att Emma Terner har valt att vara öppen med sin historia är Facebookgruppen och nätverket ”Vem tar hand om doktorn”, som fokuserar på läkarnas egen hälsa. Hon förstod att hennes berättelse inte är unik, utan att många fler läkare upplever samma sak.

– Om jag genom att berätta min historia kan stötta någon annan att se att hon eller han inte är ensam så är det värt det. Hade jag inte sett att vi är fler som känner likadant och följt Facebookgruppen hade jag lagt mycket större ansvar på mig själv. Då hade jag tänkt att det var mitt fel, att det var fel på mig som inte klarade av detta.

Innan sommaren kändes det som om hon höll på att ”gå sönder” av det egna ansvaret, problemen med bemanning och att det saknadens stöd uppifrån. Hon såg ingen annan utväg än att säga upp sig.

– Jag var ledsen när jag lämnade in min avskedsansökan och föreslog att jag skulle börja jobba deltid och behålla en del av sina arbetsuppgifter, som handledningen och ungdomsmottagningen. Nu har jag fått besked att sjukhuset ska höra av sig i oktober. Då har också mina kolleger legat på ledningen för att jag ska vara kvar.

I dag vet hon inte om hon kommer att återvända till Mälarsjukhuset. Hon har redan fått flera andra jobberbjudanden och funderar också på att börja undervisa eller forska.

– Jag saknar ett öppet samtal om hur arbetsmiljön och arbetsförhållandena ser ut inom vården. Nu läggs allt ansvar på oss enskilda läkare. Med följd att vi känner oss stressade, otillräckliga och ”dåliga” om vi inte fixar den här orimliga arbetssituationen. Vi är trots allt också människor, inga robotar, säger Emma Terner.

Text: Carina Järvenhag