Hon bröt tystnadskulturen

Valeria Castro kommer emot oss med raska steg vid Sahlgrenska Universitetssjukhusets huvudentré. I dag har hon visserligen en ”lugn” dag som hon kan ägna åt sin forskning om IBS, Irritable Bowel Syndrome, men tempot från akutmottagningen sitter.

Vi slår oss ner i ett litet mötesrum på internmedicin och hon berättar att bakgrunden till Facebookinlägget var att hon var runt på flera olika avdelningar för att bli färdig specialist inom internmedicin, och kunde se att samma problem på många håll.

– Jag kunde se att sjukhuset förlorade mycket kompetens, både läkare och sjukskötare. Det var samma problem oavsett var jag hade jour. Köer och brist på vårdplatser, till exempel var det en ständig diskussion om platser på intensiven. Det var så allvarligt att man skickade runt patienter nersövda till andra sjukhus i regionen, säger Valeria Castro.

Svåra etiska beslut på grund av vårdplatsbrist

Samma dag som hon gjorde sitt Facebookinlägg arbetade hon som ledningsläkare på akuten. Det här var i januari 2017 och en redan pressad situation hade förvärrats av influensa och vinterkräksjuka. 40–50 patienter, som redan var färdigbedömda, låg i korridorerna och väntade på vårdplatser. Vissa av dem blev kvar på akutens hårda britsar upp till två–tre dygn.

– Jag kände att det varken var hållbart eller patientsäker längre. Till det ska läggas att det inte kändes som en lämplig miljö för yngre kolleger att läras upp i. De tvingades fatta svåra etiska beslut på grund av vårdplatsbrist. Beslut som de inte är tillräckligt erfarna för att göra och som ingen läkare mår bra av.

Läs även: Hög tid att möta behovet av vårdplatser

Den kvällen på akuten fick Valeria Castro prioritera vilka patienter som skulle ha övervakning, stötta kolleger i deras handledning av patienter och om möjligt försöka hitta alternativa lösningar till inläggning. Samtidigt som hon skulle ronda ett stort antal patienter som låg kvar på akuten i väntan på en vårdplats. Dessutom måste nya inkommande patienter tas om hand.

–Man går igång i ett adrenalinrus och arbetar helt utan paus och när jag kom hem och försökte varva ner tänkte jag att det här är helt sjukt! Det är inte rätt att vi som sjukvårdspersonal ska komma hem efter varje arbetspass och känna att vi går på knäna, så det var i viss affekt som jag skrev mitt Facebookinlägg, säger Valeria Castro.

Skyddsombud som brinner för det fackliga

Det blev en medial uppståndelse och hon citerades i media från Sjukhusläkaren och Dagens Medicin till Expressen och SVT. Efter dussintals skyddsronder på akutsektionen blev det också en tvärfacklig anmälan till Arbetsmiljöverket, som gav de fackliga organisationerna rätt. Arbetsgivaren fick ett ultimatum; genomför förändringar eller betala vite.

– Medieuppmärksamheten gjorde att både medarbetare och medborgare vaknade upp! Syftet med det tvärfackliga vårduppropet var att visa att det är okej att säga ifrån. Man kan bryta en tystnadskultur, utan att vara illojal. Tvärtom är det ens ansvar att säga ifrån och ta steget till att förändra en ohållbar situation i just lojalitet med patienter, kolleger och med sitt sjukhus.

En konsekvens av vårdupproret blev också att Valeria Castro tog steget och blev skyddsombud. Hon att fler läkare ska säga ifrån och engagera sig fackligt.

– Jag brinner väldigt mycket för det fackliga och är tacksam för förtroendet som språkrör för mina kolleger. Just nu försöker jag värva fler att bli skyddsombud för att ytterligare kunna förbättra arbetsmiljön på vår klinik. Man har tyvärr glömt bort hur mycket facket har gjort historiskt och hur många av våra rättigheter som vi har i dag som har kommit till på grund av det.

På frågan vad som krävs för att yngre ST-läkare ska vilja jobba kvar på de stora sjukhusen menar Valeria Castro att det framför allt behövs tid för kompetenshöjning, handledning, så att de själva kan medverka i utvecklingen av verksamheten.

– Det krävs att handledare får tid för oss och att det även senare i karriären finns tid för att vidareutbilda oss. Det här är ett yrke där man aldrig blir fullärd. Vi måste också tillåtas chansen till reflexion och verksamhetsutveckling.

Älskar sitt jobb och vad läkekonsten kan åstadkomma

Med tanke på den pressade arbetssituationen undrar jag om hon någon gång kan ångra sitt yrkesval?

– Jag väljer att bli läkare varje dag. Yrket förenar mycket av det som jag tycker är roligt. Det är varierande, det är roligt att arbeta i team, möta patienterna och få upp pulsen på akutavdelningen. Jag tycker också om möjligheten att kunna grotta ner mig i svårare patientfall, säger Valeria Castro och tillägger:

–Men man måste ha en ventil vid sidan om. Personligen åker jag gärna iväg och dyker någonstans. Det är undervattensmeditation för mig!

Det råder ingen tvekan om att hon älskar sitt jobb på Sahlgrenska och det var också här som allting började när hon gjorde sin prao redan i åttan.

– Jag såg en patient komma in skrikandes med stora brännsår. Då fick jag hjälpa till att linda in benen och det var en massa blod och elände. Nästa dag vinkade den här mannen till mig och mådde bra. För en fjortonåring var det ett mirakel och jag insåg vad läkekonsten kunde åstadkomma, säger Valeria Castro.

Text: Carina Järvenhag