”Vi var ständigt underbemannade”

Porträtt Pernilla Fritz berättar om tiden strax innan hon blev sjukskriven för utmattningssyndrom i juni 2014. Under lång tid hade hon suddat ut sig själv, och lagt all kraft på att hjälpa sina patienter.

Efter två och ett halvt år är hon nu på väg tillbaka till det yrke hon älskar. Men vägen har varit lång och ojämn.

– Jag var tidigt intresserad av att jobba inom vården, men trodde inte att jag skulle kunna bli läkare på grund av de höga betyg som krävdes. I stället började jag jobba som undersköterska inom äldrevården, säger Pernilla Fritz.

Mina föräldrar var mycket stolta

Hon föddes 1969 och växte upp i Nykvarn med två syskon. Pappa var rörmontör, mamma var hemmafru och blev senare undersköterska. Pernilla Fritz var den första i familjen som tog akademisk examen.

– Vi har ingen tradition av att studera i min familj. Mina föräldrar var mycket stolta när jag blev undersköterska och sedan sjuksköterska. Men jag ville lära mig mer inom medicin och utvecklas vidare, säger hon.

Efter sex terminer på Komvux, där hon läste in ett helt nytt gymnasiebetyg,  kom hon in på Läkarprogrammet i Uppsala. Det var i slutet på 90-talet. Under studietiden fick hon dessutom två barn.

– Det kändes helt rätt. Jag var lycklig och kände att jag nått ett av mina mål, säger Pernilla Fritz.

”Vi var ständigt underbemannade”

Efter AT började hon sin ST på en vårdcentral, där hon trivdes både med kollegor och patienter. Det stora patienttrycket såg hon till att börja med som en utmaning, men snart ökade stressen inom henne- hon kände sig otillräcklig.

– Vi var ständigt underbemannade. Läkare och andra i personalen sa upp sig och nya började. Det skapade oro i arbetsgruppen och kontinuiteten i vårdarbetet försvårades. Vi hade också många patienter med komplex problematik i form av smärttillstånd och psykisk ohälsa, ofta kombinerat med livsstilsrelaterade sjukdomar.

Det innebar ofta flera återbesök hos mig eller annan yrkesgrupp. När vi inte hade några tider att boka på använde både jag och andra läkare vår egna lediga tid till att hantera våra patienter.

Det blev kortare raster och luncher. Arbetsplatsen blev med tiden alltmer dysfunktionell, säger Pernilla Fritz.

Korta besök för att få ekonomin att gå ihop

Hon började komma lite tidigare på morgonen och gick alltid hem senare, för att hinna med alla patienter och dokumentationen kring dem.

Läs även: ”Jag vill inte förlora en enda kollega till på grund av dålig arbetsmiljö”

Vissa helger gick hon till jobbet för att till exempel skriva intyg till Försäkringskassan, vilket hon inte hunnit göra på arbetstid- besökstiden var för kort.

– Vi blev regelbundet påminda om att ha många korta besök för att få ekonomin att gå ihop. Denna strategi rimmade dåligt med den yrkesstolthet och heder vi har som läkare.

Så här kan man möjligen arbeta en kortare period men inte år ut och år in, säger Pernilla Fritz.

Och ändå levde du såhär i sex år?

– Ja, jag ville ta hand om mina patienter. Jag var deras husläkare och hade fått deras förtroende. Om inte jag fortsatte hjälpa dem, vem skulle då göra det?.

Jag var noggrann, kunnig och effektiv i mitt jobb men när tröttheten smög sig på, så blev koncentrationen sämre och alla beslut tog längre tid att fatta, säger Pernilla Fritz.

Glädjen med jobbet försvann

Hon bet ihop, kämpade vidare. Hon ville ju göra bra jobb. För att hinna med minskade hon på sin återhämtningstid.

– Jag sov mindre och sämre, vaknade ofta flera gånger per natt och hade svårt att somna om. Jag gick omkring med en konstant känsla av trötthet och energilöshet. Jag kände inte igen mig själv helt enkelt. Glädjen med jobbet försvann, säger Pernilla Fritz.

Under den här perioden reflekterade hon inte över att hennes tillstånd kunde bero på långvarig stress. Hon var ju läkare. Inte kunde hon bli patient.

– I stället tänkte jag att det var mig det var fel på. Att jag var för långsam och hade för höga inre krav på prestation.

Pratade du med arbetsgivaren om din arbetssituation?

– Ja, vid flera tillfällen. Bland annat vid en planeringsdag då ämnet arbetsmiljö diskuterades. Jag berättade hur dåligt jag mådde, att jag vaknade på natten med ångest och såg tidboken framför mig.

Flera kollegor upplevde samma frustration som jag. Jag hade en känsla av att det blivit svårt för mig att ta hand om alla arbetsuppgifter. Jag sa också att det fanns möjlighet att förbättra introduktionen för nya läkare på arbetsplatsen.

Den diskussionen mynnade ut i att jag fick uppgiften att göra i ordning en folder för nya läkare på vårdcentralen. Jag var för trött för att orka opponera mig, säger Pernilla Fritz.

”Jag hade suddat ut mig själv”

Hon blev sjukskriven med diagnosen utmattningssyndrom. De första signalerna var konstant dålig sömn, daglig huvudvärk, ont i magen och i lederna.

– Mina föräldrar påpekade att de aldrig hört talas om en läkare som går ner på helgerna och skriver ut intyg. ”Du jobbar ju jämt, du måste sätta gränser”, sa de.

Jag hade suddat ut mig själv mer och mer under lång tid för att kunna finnas för och hjälpa andra. Till slut var det så illa att jag inte kunde ansvara för mina journalanteckningar. Det började bli läskigt, säger hon.

Pernilla Fritz ringde en läkare på Ersta sjukhus och berättade om sin situation. Hon blev sjukskriven i två veckor till att börja med. Men sjukskrivningen förlängdes, och förlängdes igen.

– I början ville jag vara ”duktig” till och med som sjukskriven. Jag gick i skogen flera gånger i veckan, började på medicinsk yoga och tog akupunktur. Det blev en ytterligare stress att försöka göra allt rätt under sjukskrivningen, för att så snart som möjligt vara tillbaka på arbetet igen.

Jag var så uppe i varv så det tog flera månader och komma ner på jorden. Den första tiden hade jag svårt att ens lösa barnkorsordet i DN och att betala räkningar, säger Pernilla Fritz.

Hur mår du nu?

– Jag börjar arbetsträna i april på en ny arbetsplats och ser fram emot detta mycket. Jag behöver väl avgränsade uppgifter till att börja med och det finns bra förutsättningar för mig på min nya arbetsplats.

Jag sover bra. Jag kan läsa kortare texter även om jag inte klarat av en hel bok ännu. Jag behöver ha struktur när det gäller sömn, regelbundna måltider och träning.

Hur reagerade arbetsgivaren på din sjukskrivning?

– Jag har inte haft kontakt med Företagshälsovården överhuvudtaget eftersom min chef inte ansåg att mina besvär var arbetsrelaterade och hänvisade mig till sjukvården.

Jag har fått bra hjälp via Ersta och Stiftelsen Stressmottagningen. I övrigt fick jag blommor av mina kollegor precis efter att jag blivit sjukskriven, det betydde mycket! säger Pernilla Fritz.

Vad hade arbetsgivaren kunnat göra?

– Viktigast är att lyssna på medarbetare, när de berättar om sin arbetssituation och att ta det på allvar. Det sitter ofta långt inne att medge att arbetet kan leda till ohälsa.

En gång bad jag att få sitta hemma och skriva journalanteckningar, eftersom jag blev så trött och störd av allt ljud i korridoren.

Efteråt berättade jag för min chef hur mycket arbete jag fått gjort på tre timmar hemma. Jag föreslog att jag kunde göra likadant fler gånger. Hon svarade nej. På administrativ tid ska man vara på plats, sa hon, inte jobba hemifrån.

Pernilla Fritz beskriver hur hon fortfarande lider av koncentrationssvårigheter. En ringsignal från mobilen eller barnens röster från rummet intill kan göra att hon har svårt att koncentrera sig på att läsa e-post eller en bok.

Att storhandla kräver noggrann planering och impulsköp i en butik kan skapa kaos – hon får lämna butiken utan att handla.

Har du någon gång under din sjukskrivning tvekat över att gå tillbaka till ditt yrke som läkare?

– Ja, i början undrade jag om jag skulle klara av det här jobbet som innebär så många interaktioner med andra människor, stort ansvar och förmåga att hålla många bollar i luften.

Jag har känt en stor sorg vid tanken på att inte få jobba som läkare. Jag älskar ju det här yrket. Nu känner jag att det kommer att gå, med rätt stöd. Det handlar om att successivt gå upp i arbetstid, säger Pernilla Fritz.

Vad gör du när du inte jobbar?

– Under sjukskrivningen har jag börjat yoga och jag har också börjat spela badminton igen, vilket jag gjorde mycket i min ungdom. Jag är badmintontränare för nybörjare, vilket är jätteroligt.

Diagnosen utmattningssyndrom blir allt vanligare, i synnerhet bland unga kvinnliga läkare. Vad beror det på, tror du?

 – Det är så mycket i dag som bygger på prestation. Vi ska vara tillgängliga för så många och hela tiden sträva uppåt och framåt. Vi har alla en stor press på oss. Många sitter ständigt med en smartphone i handen, datorn uppkopplad och hörlurar.

Jag minns ju själv hur jag kunde vakna på natten och skicka ett sms, om något viktigt jag kom på i stunden. Alla dessa skärmar stör vår vila. Dessutom tänker jag att det fortfarande är många kvinnor som tar största ansvaret för hem och familj.

Pernilla Fritz pratar också om skammen över att inte klara sitt arbete.

– När man är duktig och högpresterande och har klarat en lång läkarutbildning, då är det en skam att erkänna att man inte pallar för trycket. Man gör allt för att klara jobbet.

Man skalar bort umgänge med vänner, träning, vila. Allt för att slippa erkänna för sig själv och andra att man inte orkar, säger Pernilla Fritz.

Vad ser du mest fram emot just nu?

– Att möta patienter, lyssna på deras historier och hjälpa. Jag vet att jag är bra på mitt jobb och jag tycker det är kul att arbeta.

 Vilka råd vill du ge till kollegor för att inte hamna i din situation?

– Att sätta sig själv i främsta rummet och att uppmuntra kollegor att träna tillsammans. Varför inte ha promenadmöten, till exempel, man tänker ofta så bra när man är ute och går.

Tänk mer kravlöst, det vill säga sänk kraven på prestation. Tänk att du sitter i ett flygplan. Händer det något i luften så sätter du först på dig syrgasmasken själv, annars kan du inte hjälpa någon annan.

Text: Lolo Amble