Pandemin satte patienterna i centrum

Porträtt Michael Segenmark minns exakt när coronapandemin drabbade Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Han var ungefär halvvägs in i sin sex månader långa introduktion på anestesikliniken, som är en del av hans ST-tjänst. Den 25 mars skulle han göra sin första nattjour på intensivvårdsavdelningen tillsammans med en erfaren kollega. 

– Jag kände mig lite nervös eftersom det var mitt första nattjourpass. När jag kom till sjukhuset hade pandemin exploderat. Jag minns inte exakt hur många coronapatienter som hade kommit in, men det kändes som det hade gått från 0 till 100, säger han. 

Någon tid för introduktion fanns inte längre. Michael Segenmark arbetade i ett team med fem andra läkare och han hade ansvar för tre-fyra svårt sjuka och nedsövda intensivvårdspatienter. 

 I början av april var Sörmland det län som var värst drabbat av pandemin i landet. Till en början hade man en stor intensivvårdsavdelning för coronapatienter, och sedan öppnade två till. 

– Det var en konstig situation. Jag hade ju haft 3,5 månads introduktion, men nu stod jag i första ledet med ansvar för tre-fyra väldigt sjuka patienter. På ett sätt var det bra att jag inte hann sitta hemma och oroa mig. Det fanns också bra uppbackning och alltid mer erfarna kolleger på plats att fråga, säger Michael Segenmark. 

Läs om fler erfarenheter från pandemin: En chef måste våga vara obekväm 

60 timmars arbetsveckor i full skyddsutrustning

De första veckorna av pandemin var kaotiska. Det var ett helt nytt virus och organisationen var ännu inte anpassad för så många intensivvårdspatienter. När trycket på intensivvårdsavdelningen var som högst, från den 25 mars och i två månader framåt, arbetade han och hans kolleger omkring 60 timmar i veckan. 

Michael Segenmark berättar att en vanlig vecka började han jobba klockan 8 på måndagen och höll på till 20 på kvällen, samma sak på tisdagen. Sedan var det nattjourer från klockan 20 till 8 på morgonen, onsdag och torsdag. 

– Det var väldigt påfrestande med alla svårt sjuka patienter, både mentalt och fysiskt. Majoriteten av mina arbetspass på tolv timmar var jag inne på IVA med skyddsutrustningen på. Den är fruktansvärt varm, det luktar konstigt och syntetiskt, och det finns hela tiden ett motstånd när du andas. Kolleger har svårt att höra vad du säger och det måste vara fruktansvärt jobbigt för patienterna att vakna upp i den här miljön, säger han. 

Mycket av hans dagliga jobb bestod, enkelt uttryckt, i att få rätt inställningar på ventilatorer och respiratorer. 

– Covid-patienter är svåra att ge intensivvård. Vi vet inte riktigt varför. De är ofta oroliga, och de måste vara djupt nedsövda för att behandlingen i respirator ska fungera. Det är mycket ”bök” med inställningar av läkemedel och att stå och ratta på respiratorn, säger Michael Segenmark. 

Svåra beslut om vilka som ska få intensivvård

En annan svår fråga, kanske den allra svåraste, är att besluta om vilka som ska få intensivvård. Intensivvård är enormt belastande för de enskilda patienterna och det måste göras en bedömning av vilka som har nytta av – och klarar av – behandlingen. 

– Det är ett väldigt svårt beslut, men sjukhusledningen hade tagit fram tydliga riktlinjer. Sedan måste man ändå alltid ta det från fall till fall, men utan de här kriterierna hade det nästan varit omöjligt. Vi var också duktiga på att prata med varandra när det behövdes. Vi hade extrem hög belastning, men vi klarade ändå av det. Så här i efterhand är jag oerhört imponerad av mina kolleger! påpekar han.  

Michael Segenmark vill lyfta fram den goda stämningen hos personalen som en avgörande förklaring till att man orkade med en nästintill orimlig arbetsbörda. Alla hjälptes åt oavsett yrkesroll eller vilken klinik man tillhörde. Det fanns också stöd och uppbackning från ledningen. 

– Man försökte se till att det fanns resurser och alla steppade upp. Det fanns en glädje i att få arbeta med det vi är utbildade för att göra! Trots att alla var rejält utarbetade var det hela tiden bra stämning på arbetsplatsen. Det var imponerande, säger Michel Segenmark. 

Läkare vittnar om: Arbetsglädje och gemenskap trots tuffa pass

Hoppas på trendbrott som ger läkarna mer tid för patienterna

Nu hoppas han att sjukvården kommer att ta med sig de goda erfarenheterna och arbetssätten från coronapandemin in i det dagliga arbetet framåt. Han tycker det är en olycklig utveckling att läkare i dag arbetar allt mindre med patienter och alltmer med administration och dokumentation. 

– Administration är viktigt, men det borde kanske ligga på en annan yrkesgrupp. Annars utnyttjar man inte den fantastiska potential som vi läkare är. Som det ser ut idag jobbar du allt mindre med patienter ju mer senior du är. Då tas inte kunskap tillvara på bästa sätt och det är jättesynd! Pandemin gjorde att vi var tvungna att jobba med det vi är utbildade till. Det tror jag framför allt gynnar patientsäkerheten, menar han. 

När vi är många och samlade ökar våra möjligheter att forma framtidens hälso- och sjukvård. Gör som drygt 55 000 av dina kollegor – bli medlem du också!

Vi hade inte orkat mycket längre

Michael håller nu på att ta igen den utbildningstid som han har förlorat. 

– Nu försöker jag ta igen det jag missade under coronatiden. Jag har lärt mig enormt mycket om svårt sjuka patienter med olika ventilatorer och respiratorer, och det är jag väldigt tacksam för. Nu handlar det mer om ”husjourer” och att varva mellan intensivvård och operationer. 

På frågan om tid för återhämtning berättar han att såvitt han vet hade alla läkare på Mälarsjukhuset, som ville, fyra veckors semester.  

– Det var när det började lugna ner sig som man nästan kollapsade. Jag tror inte att vi hade orkat så mycket längre med det tempo vi höll. 

För egen del känner Michael Segenmark ändå att han har hamnat helt rätt på Anestesikliniken på Mälarsjukhuset och beskriver sin specialitet som spännande och varierad. 

– I mina ögon jobbar jag med den bästa specialiteten. Du arbetar med väldigt skiftande patientgrupper, med alla typer av medicinska problem, och i nära samarbete med nästintill samtliga andra specialiteter. När man väljer läkaryrket vill man göra nytta och jobba med människor, inte sitta framför en dator. Jag hoppas den här pandemin kan bidra till en ökad förståelse och insikt om det, avslutar han. 

 Carina Järvenhag