Psykiatriker och drabbad av utmattningssyndrom

Jag är 43 år, gift och har två barn. Jag är specialistläkare inom psykiatri och har en anställning som överläkare på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Jag är sjukskriven för att min hjärna en dag bestämde sig för att det fick vara nog. Vårt dittills effektiva samarbete tog slut en vacker majdag. Slut är kanske lite drastiskt uttryck, men jag kunde inte längre utföra mitt arbete. Jag blev sittande på min stol. En fas-säkring gick i hjärnan, som vår psykolog uttryckte det.

Utmattningssyndrom. Mycket forskning och många bra texter finns på detta område. Sammanfattningsvis kan väl ungefär detta sägas. Vår hjärna är designad för korta episoder med stress. Under dessa episoder kan vi prestera mycket och snabbt. Stressen fungerar som en slags turbo eller överväxel för hjärnan. Det är ett väldigt bra och ändamålsenligt system, som hjälper oss att agera och reagera snabbt i pressade situationer. Tilläggas bör att detta system inte är någon nymodighet. Det är äldre än människan i sin nuvarande form och liknande system återfinns i djurriket i övrigt.

Signalerna går inte fram som de ska

En förutsättning för att vår hjärna och stressystemet ska fungera optimalt över tid är att det finns en balans. Efter en episod på överväxel behöver systemet växla ner, svalna av och återhämta sig. Låter rimligt, eller hur? Vad händer annars? Modern forskning visar att stress och närmare bestämt stresshormoner fungerar frätande på hjärnan över tid. Att konstant bada hjärnans nerver i stresshormoner gör att de faktiskt krymper.

Nervändarna drar sig tillbaka och det blir glapp i kontakten mellan olika nerver. Signalerna går inte fram som de ska. Lite som när mobilen har dålig täckning; ett och annat ord försvinner och ljudkvalitén brister. Detta får till effekt att bl.a. koncentrations- och minnesfunktioner försämras. Det ständiga badandet i stresshormoner leder även till t.ex. försämrad sömn. Ganska självklart. Ofta hinner det gå ganska långt innan effekterna får genomslag i det dagliga livet och inte sällan har det gått alldeles för långt vid det laget.

Ett heldagsprojekt att köpa mjölk

Så där satt jag på min stol. Kroppen och hjärnan hade gått ihop och strejkade. Det tog mig 1,5 timme att komma upp från stolen. Tack och lov så hade jag ingen patient som väntade. Trots det inträffade försökte jag ändå fortsätta arbeta. Det gick inte. Det som alltid fungerat förut, att bita ihop och ta nya tag, fungerade inte. Sjukskrivning var enda möjligheten. Första månaden satt jag i en fåtölj i stort sett. Att gå till affären 200 meter bort för att köpa en liter mjölk var ett heldagsprojekt.

Hjärnan och dess nerver kan läka och växa tillbaka, men det tar tid. Lång tid. En del funktioner kanske inte kommer tillbaka. Studier visar att reaktionen på stress är påverkad under flera år framåt. Det som hjälper är fysisk aktivitet i lagom dos och meditation. Båda aktiviteterna inverkar lugnande på hjärnan och sänker stressnivåer.

Inte förvånad att min hjärna gick i strejk

Till min hjälp i rehabiliteringen har jag haft en samtalsterapeut och läkare. Läkarnas uppgift har främst varit bedömning och sjukskrivning. Någon medicinering har inte varit aktuell. Många i motsvarande situation drabbas av nedstämdhet, depression och ångest. Detta är dock tillstånd som, i hjärnans kemi, är skilda från utmattningstillstånd. Inte sällan samexisterar de. Inte i mitt fall. Glädjen i livet finns och någon ångest har jag inte haft.

Hur kunde det då bli såhär. Jag, om någon, borde ju ha koll på det här området. Min terapeut sa vid ett av våra första möten att min hjärna fungerar på samma sätt som alla andras. Nej, sa jag lite på skoj. Med en blick i backspegeln är det inte så förvånande att min hjärna till slut gick i strejk. Jag befann mig mer eller mindre i aktivitet eller stress dygnets alla vakna timmar. Mottagning, möten, intyg, administration, handledning, jour, pendling, hus, trädgård, matlagning, disk, aktiviteter av alla de slag.

Så är det att vara Stålmannen

Liksom i alla andras liv rullar inte heller mitt liv på någon slags välsmord räls. Vid de mest opraktiska tillfällen dyker sjukdom och död upp utan förvarning. Tiden krymper, allt ska hinnas med. Nivån av stresshormon får aldrig möjlighet att helt sjunka undan. För att spara in tid försakades de möjligheter till återhämtning som tidigare fanns. Trädgården började förfalla, matlagningen gick ner på sparlåga. Krukväxterna dog ut för flera år sedan. Sista året innan sjukskrivning klarade jag inte av att lyssna på radio i bilen. Min hjärna signalerade klart och tydligt att den inte orkade med mer stimulans.

Redan 2008 körde en kollega mig till akuten eftersom mitt hjärta höll på att spåra ur med bl.a. mängder av extraslag. Det var inget fel på mitt hjärta, det var stress och bristande återhämtning. Jag sjukskrev mig inte, utan var tillbaka på jobbet dagen därpå. Så är det nämligen att vara Stålmannen. Föga anade jag att min styrka också var min Kryptonit. Det finns mycket att tänka och skriva om de bakomliggande mekanismerna till mitt beteende. Mekanismer som inte på något sätt är unika för mig. Den frågan lämnar jag dock i nuläget här.

Drygt ett år har gått och min hjärna läker sakta, men säkert. Just nu befinner jag mig i ett slags gränsland. Det närmar sig en återgång till arbetslivet. Till att börja med i form av arbetsträning motsvarande 25%. Inget patientarbete. Det kommer nog dröja ett bra tag till.

Text: Niklas Nygren

Denna text publicerade Niklas Nygren först i sin blogg En psykiatrikers funderingar.