Lojala läkare gör att systemet inte brakar samman

Porträtt Det är väldigt tyst på intensivvårds- och operationsavdelningen inne på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg och personalen talar dämpat med varandra.

Bakom de stängda dörrarna vårdas svårt sjuka patienter, bland annat barn med komplicerade hjärtfel, svåra luftvägsinfektioner och barn som är födda med missbildningar.

Hannah Fovaeus öppnar en av de stängda dörrarna och visar på de pyttesmå sjukhussängarna.

– Just nu har vi bara åtta intensivvårdsplatser öppna. I vanliga fall skulle det ha legat två patienter härinne, men bristen på specialistsjuksköterskor gör det omöjligt, säger hon.

Det råder stor brist på vårdplatser

Det råder stor och akut brist på intensivvårdsplatser för barn. I hela landet finns det endast fyra sjukhus med högspecialiserad intensivvård. Av deras cirka 50 vårdplatserna totalt är det bara 30 som är öppna.

– Som narkosläkare står vi med jättesvåra beslut när IVA-platserna inte räcker till alla som behöver opereras. Det skapar en frustration hos alla. Inte minst hos kirurgerna som måste gå ner till föräldrarna och berätta att operationen har blivit uppskjuten, igen, säger Hannah Fovaeus.

Bristen på vårdplatser för svårt sjuka barn är ett nationellt problem. Hanna Fovaeus berättar att en vanlig helg i mars, saknades 25 sjuksköterskor bara här på sjukhuset. Men det är också brist på specialiserade läkare inom barnanestesi och kirurgi.

– Seniora läkare slutar på grund av att den eviga platsbristen tär på dem. Då blir det en enorm kompetensbrist eftersom de är så svåra att ersätta.

Ett annat problem är att det inte finns tid för någon utveckling av oss specialistläkare i mellanskiktet.Då skulle vi behöva ha dubbla arbetslag, vilket i sin tur bygger på att det finns tillräckligt med kvalificerad personal inom alla yrkeskategorier.

Hannah Fovaeus säger också att situationen har förbättrats något sedan i höstas. Då kändes det nästan nattsvart.

– Ett par läkare till har anställts och det finns en viss förståelse för vår pressade arbetssituation, åtminstone från våra närmaste chefer.

Det är helt omöjligt att vara överallt

Hon berättar att när man har jour i dag är det bara en-två läkare på plats oavsett om det är åtta eller tolv vårdplatser öppna. Ju fler öppna vårdplatser desto mer pressad blir arbetssituationen för den jourhavande läkaren.

– Om jag både har operation, IVA och hela huset samtidigt är det helt omöjligt att vara överallt, då är man tacksam om bara patienterna håller sig stabila. Men det är svårt att driva vården framåt, säger Hannah Fovaeus.

Svårt att äta lunch samtidigt som man opererar

Arbetsbelastningen påverkar också vardagen för läkarna på operations- och intensivvårdsavdelningen. Till exempel har man accepterat att en sådan självklar sak som att äta lunch aldrig hinns med när man arbetar i operationssalen. Det ironiska är att det samtidigt dras 45 minuter från arbetstiden för lunchrast varje dag.

– Nu är det okej för vår arbetsgivare att vi rapporterar det som en flex. Så på en vecka blir det ganska mycket övertid. Men det klart att det inte är bra att alltid jobba övertid.

Man blir inte på topp, blir mer kort i tonen och risken ökar att man gör mer fel. Det visar ju också all forskning, säger Hannah Fovaeus.

Som narkosläkare jobbar hon jour nästan en gång i veckan. Med två barn och en man som är kirurg undrar jag hur de får ihop vardagslivet?

– Min man Magnus jobbar på urologen vid Sahlgrenska och när han har jour och opererar kan han inte komma ifrån. När jag också har jour går det helt enkelt inte att få ihop.

Kombinationen arbete och egna barn måste fungera

När barnen var mindre kom mina föräldrar hit från Borås en gång i veckan och tog hand om barnen. De höll på så i två år – det hade aldrig fungerat annars!

I dag har man gått över till ett system med två “extramammor” som rycker in vid behov. Hannah Fovaeus ser en fara i att man kan hamna i en situation där läkare som arbetar med barnanestesi inte kan kombinera det med att ha egna barn.

– Jag stöter på ST-läkare som säger att jobbet är jätteintressant, men att arbetsbelastningen aldrig skulle fungera för deras del. Att det fortfarande fungerar beror på att vi som jobbar här försöker ställa upp för varandra.

”Om vi blir för hårt pressade finns det en risk för att systemet brakar ihop.”

Vi har fortfarande kvar andan av att hjälpas åt, men om vi blir för hårt pressade finns det en risk för att systemet brakar ihop.

Hon funderade själv på att sluta förra sommaren när hon inte fick mer än två veckors sammanhängande semester uppdelat på tre perioder.

– Jag jobbade som en galning veckorna jag jobbade och då tar det en vecka innan jag blir människa igen – och sedan var det dags att börja jobba igen!

Man behöver verkligen ha sammanhängande semester, samtidigt som man vill att barnen ska ha det här härliga sommarlovet. Om det hade varit likadant den här sommaren hade jag varit tvungen att sluta, säger Hannah Fovaeus.

Det handlar om att skapa drägliga arbetsvillkor

Hon menar att lösningen för att behålla personal inte först och främst handlar om lön, utan om att skapa drägliga arbetsvillkor vad gäller ledighet, tid för återhämtning och möjligheter att utvecklas i yrket.

– Sedan ska sägas att den här regionen ligger lägst vad gäller läkarlöner. En del som har vikariat här brukar fråga om de verkligen förväntas jobba mer, ha mindre ledigt och med mindre lön?

För min egen del klarar vi oss bra ändå, men när jag tittar på lönestatistiken kan jag tycka att våra specialister är fruktansvärt underbetalda. De har en kompetens som är helt oersättlig!

Drömmen redan som liten var att bli doktor

Hannah Fovaeus sökte först in till Chalmers Tekniska Högskola, innan det blev läkarutbildningen vid Linköpings universitet. Ångrar hon sitt yrkesval i dag?

– Redan när jag var liten flicka ville jag bli doktor, men däremellan skulle jag bli ingenjör och hade sökt till Chalmers tekniska högskola. Jag fick hem en övningsbok för att komma igång med matten och så fick jag gå ett specialprogram för tjejer på Ericsson i Borås. Det var så fruktansvärt tråkigt. Jag började aldrig på Chalmers och det är jag väldigt glad för!

Text: Carina Järvenhag

Vill du dela med dig av din berättelse på TryggVård.se? Kontakta oss på Läkarförbundet erik.kjellin@slf.se.